Jag vaknade upp hos Ellie, även fast vi hade haft ett bråk dagen innan. Jag hade blivit besviken på henne eftersom hon hade sagt att hon inte skulle gå på en sångkonsert med våra vänner även om jag gärna ville gå på den. Så jag stannade hemma. Men dagen efter fick jag reda på att hon hade gått på konserten utan mig, och hade umgås med sina musikalvänner. Kanske ville hon inte vara med mig. Kanske tycker det är jobbigt att ha med mig. Kanske så är jag jobbig. Jag får en klump i magen när jag tänker på det. I vilket fall som helst så löste vi det mer eller mindre så jag sov ändå över där eftersom vi inte kommer kunna ses den här helgen. Jag kommer sakna henne. Ångesten är alltid värre när inte hon är här. Men nog om det innan jag får ångest igen;) Tillbaka till början. Jag vaknade upp hos Ellie.. Min lektion hade blivit inställd men jag vaknade ändå samtidigt som henne då jag istället skulle åka in och simma några längder på morgonen, jag tycker det är så lugnade. Som vanligt låg jag kvar i sängen efter klockan hade ringt och hon gick upp och sminkade sig. Plötsligt var det som om en våg av mörker svepte över mig. Jag fick tillbaka klumpen i magen, knutten i halsen, kändes som om gråten skulle välla upp om bara någon titta på mig på fel sätt. Ångesten var hög. Jag ville bara dö. Så jag sa det. Jag sa det högt och tydligt ut i rummet. "Jag skulle kunna dö nu. Det hade ändå inte spelat någon roll." Okej det kanske inte var så högt och tydligt som jag ville att det skulle ha blivit men Ellie hörde mig ändå för hon stelnade till som en rådjur i billjus. "Va..?" sa hon, även fast jag visste att hon hade hört mig. "inget" Jag la mig ner igen i sängen. Det var tillräckligt med mod för idag.

Även om det inte slutade som jag ville.; hur det nu var. Så fick jag ändå en kram av henne. Ännu ett tecken på att hon hade hört mig. Det kanske bara var så att hon önskade att hon inte hade hört mig. Just nu önskar jag att jag inte sagt det.

70 dagar till studenten.